Hur kom det sig att jag fastnade för den fläckiga hästen?

 

 

Allt började efter att Boyen hade åkt. Ponnyn jag älskade av hela min kropp, av hela mitt liv skulle åka. Jag saknar honom fortfarande mer än något annat, min högsta dröm är att få träffa honom, en gång till..

Efter att Boyen hade åkt stog jag i kross ett bra tag. Jag hade kanppt lagt märke till Betty då, hade aldrig hälsat på henne. Bara gått förbi som om boxen var helt tom där. 

 

En dag när jag kom till stallet. En bra bit efter att Boyen åkt fick jag Betty. Min första tanke var, va? Betty.. ÖÖ..

Hon var grinig & sjukt jobbig, hon gjorde inte så som jag sa & var helt besvärlig enligt mig. Jag visste inte hur jag skulle göra för att få henne gladar? Hon var pigg & springig när jag red henne. Hon var stark & jag åkte bara med efter hennes vilkår.

Men på något sätt var hon ände så charmig, så underbar & så perfekt för mig. På en dag gick det från att så gott som hata hästen till att älska henne. Jag föll plataskt och hittade inte så många ord för henne då.

Samma dag frågade jag Åsa om jag fick bli skötare på henne. Åsa sa " Ja det kan du väl bli om du vill? Hon är ju lite känslig med bakbena så alla får ju inte det men det klarar du ju! ". Sen började väl vår resa. 

 

 

 

Det var hemskt först, hon sparkade om jag skulle kratsa hovarna, jag blev nästan lite rädd & undvek gärna att just göra det. Jag hade inte ridit så stora hästar innan så jag var inte direkt van.

 

Men efter att jag hade kämpat ett tag blev jag trött på henne. Hon skulle för tusan inte bara få bukla över mig som om jag vore någon jäkla fluga. Nej, jag är ledare & det ska hon acceptera.. PUNKT..

Jag gick inte med en mycket mer bestämd Ebba, hon bråkade & gjorde ett bra tag. Men efter mycket kämp & mycket övertalning blev hon bara snällare & snällare.

 

 

 

Man märker sådan himla skillnad nu. Hon blir glad när jag kommer, lägger inte alls öronen bakåt på samma sätt. Jag ställer mig alltid i dörren in till hennes box med grimman i hande & säger " Hej betty, vill du komma? ". Hon kommer nästan alltif fram och låter mig sätta på henne grimman. 

Vissa kanske tycker att vi inte kommit någon vart allt eftesom jag ställer upp henne. Men jag ställer alltid upp hästen när den står i box om jag inte vet att hästen står helt still. 

När jag ska sadla binder jag alltid upp henne då & gärna går runt.

 

Det är svårt att få ut vår skillnad i ord. Men skillanden är stor. 

Vi har inte komma jätte långt, men vi har kommit till den biten då allt bara kan gå bättre. Många säger att dom är ett team med sin häst, men jag skulle inte kalla mig & Betty som ett team. Utan vi har ett band mellan varandra som är uppbyggt på förtroende & tålamod. Jag vet hur jag ska behandla hennes sura dagar, jag vet hur jag ska göra för att få henne lugn eller få tillbaks kontakten.

 

Jag älskar förmodligen henne mer än vad hon älskar mig. Men att hon faktis blir glad när jag kommer gör mig så lycklig. Och att hon har respekt är något helt fantastiskt!

 

Vår utveckling går inte att förstå genom bloggen egentligen, det måste man känna själv i hjärtat. Jag känner ju en skillnad som förmodligen inte så många ser. Även när hon springer eller är sådär super pigg som hon var igår på hoppningen är det skillnad. Hade jag fått en sådan pigg häst första gången jag hoppade henne hade jag ramlat av. Nu har jag kontroll över hennes rus & vet hur jag ska göra för att slippar rusen..

 

Och nej, detta inlägget är inget skryt inlägg. Jag vill verkligen inte skryta om vår utveckling. Jag vet bara & ser för den delen att många hamnar in en sits där ingen ens ser utveckligen för två ören. Man ser jätte ofta ekipage som har utvecklas fast ändå tror ingen det för dom var inte med från början. 

 

Jag tycker att alla ska kunna få se sin egna utveckling & få känna sig stolat över det dom har gjort. Om man ändå har fått en häst att lita på sig själv, då har man kämpat på BRA!

 

 

Hon är den hästen jag vill utvecklas helt jätte mycket med. Jag litar på henne & verkligen älskar henne mer än något annat!

Jag trodde aldrig att jag skulle komma så lån gmed henne så snabbt, eller långt? Vi har bara börjat vår resa tillsammans, hoppas jag!

Men det känns jätte långt...

 

 

 

 

Jag tycker att ni har gjort en jätte stor utveckling tillsammans. Och jag tycker det är sjukt bra att du inte skryter om det utan helt enkelt bara känner att bandet ni har är där. För det är när man själv känner och ser skillnaden och känner kontakten det är få man faktiskt har något form av band med hästen. Om man behöver gå runt och skryta för alla för att bevisa det visar det ingenting. Jag själv är lite orolig för att folk ska tro att jag skryter när jag pratar om min och Filles utveckling. Men. Jag tycker verkligen du ska vara stolt över utvecklingen du och Betty har gjort, för den märks om man har varit med sen början.

Vad fint det ser ut! :)